Arméns värnpliktiga flygförare och Wilhelm 70

SE-MEK i grön uniform som ”Wilhelm 70”

Hösten 1972 levererades de första flygplanen av typen Fpl 61C – Scottish Aviation Bulldog – till Arméflyget. De ersatte då Fpl 51 Piper Super Cub, som armén använt för ibland annat  artillerieldledning sedan mitten av 1950-talet. Flygvapnet hade åren innan fått leverans av 58 stycken SK 61, och nu levererades alltså ytterligare 20 stycken till Armén.

De flygplan som levererades till flygvapnet fick nummer 01 till 58 på fenan, och inom armén fick man nummer 61 till 80. Arméflygplanen fick även det nya spräckliga kamouflage som precis börjat introduceras på Viggen.

Vid Artilleriflygskolan (senare ändrat till Arméflygskolan) på Brandholmen i Nyköping bedrev man utbildning och flygning med bland annat värnpliktiga armépiloter. Dessa skulle nu använda Bulldog i samma roll som man tidigare använt Super Cub. Dessa uppdrag var i huvudsak artillerieldledning, men även fotouppdrag och sambandsflygningar var vanliga. Det som var speciellt med dessa flygningar var att dom i huvudsak gjordes på riktigt låg höjd, och från fältmässiga baser ”i skogen”. Man använde alltså inte flygplatser vid tillämpade övningar, utan baserade på de grusstråk som civila företag använde vid gödsel- och besprutningsflygningar. Det var vanligt att bespruta från flygplan vid den här tiden, så det fanns gott om lämpliga flygstråk över hela landet.

Armébulldogar på rad

För att komma ifråga som värnpliktig pilot krävdes att du gjort klart värnplikten (grundutbildningen), och dessutom hade ett giltigt privatflygarcertifikat. Det fanns även en åldersgräns någonstans strax under 30 år. Tester och medicinsk undersökning gjordes sedan vid flygvapnets uttagningskommision (UTK) i Stockholm.

Kullarna som valdes ut var oftast 6-8 man, och dom började nu ett månadslångt skede kallat GFU:2. Där fräschade man upp grundkunskaperna i flygning, men fick även prova på hinderflygning och kortlandningar. Mycket tid lades sedan på lågflygning och lågnavigeringar, vilka gjorde på topografiska kartan i skala 1:50 000. Det var inte helt enkelt att hänga med på den kartan med tummen i spåret, på några meters höjd och med färdben som inte var raka. Man navigerade efter grusvägar, sjökanter, bäckar, och annat som inte var rakt. Men man vande sig snabbt.

Efter en månads intensiv flygning var man klar med GFU:2, och fick åka hem till sin ordinarie vardag. Året därpå var man välkommen tillbaka till Brandholmen för nästa skede i utbildningen… en månad Grundläggande Flygslagsutbildning – GFSU – där man skulle lära sig att använda flygplanet som verktyg.

Under detta skede fortsatte den fältmässiga flygningen med lågflygningar av olika slag, men framför allt inriktning på uppgiften som artillerieldledare. Som pilot skulle du normalt flyga med en utbildad eldledare från artilleriet, men man skulle även själv kunna bemanna den rollen från högersitsen.

Lågflygning

Dessa flygningar innebar att man dolt och på några meters höjd flög fram mot ett område ett par kilometer från det tänkta artillerimålet. Där intog man ett dolt väntläge, som oftast var över ett större kalhygge eller åkrar med skyddande skog i kanterna. Under väntläget flög man i en ovalbana, med rakbanor på nån minut. Man bestämde sig för en lämplig stigpunkt, och gjorde sedan en provstigning därifrån, där man i ingången skulle ha så hög fart som möjligt. Man tersade tiden det tog från det att man började den branta stigningen tills man såg målet. Sedan var det bara att vända runt på rygg och snabbt dyka ner igen till sin slinga i väntläget. Via arméradion fick man information om när artilleriet sköt, och hur lång tid det skulle ta innan projektilerna låg i målet. Det var sedan eldledarens uppgift att räkna ut när exakt du skulle påbörja din stigning för att nå toppen på din flygbana just när projektilerna briserade. Det var ett hantverk som inte var helt enkelt i den miljön, men det fungerade förvånansvärt bra. För att simulera krevaderna hade man placerat ut värnpliktiga vid målet, som med en pulverbrandsläckare blåste upp pulver i luften på exakt rätt tid. Man skulle då snabbt bedöma hur träffen låg i förhållande till målet, och sedan rapportera in detta via radion. Vid nästa skott hade beväringen flyttat på sig, och förhoppningsvis blåste han nu sitt pulver stående mitt i målet.

Landning på krigsbas

GFSU avslutades med en tillämpad övning under en vecka, där man baserade på en fältmässig bas i skogen, och med ett grusstråk för start och landning. Lokalerna, inklusive förläggning, var arméns gröna tält som stod väl maskerade bland träden i närheten av flygplanen. När övningen efter en vecka var slut förrättades examen ute i skogen, där den nu utbildade värnpliktiga flygföraren fick ta emot symbolen för att han var godkänd… arméns flygförarvinge!

Start från krigsbas

Jag hade förmånen att få vara med om allt detta, uttagen i den sista värnpliktiga Bulldogkullen som utbildades i armén. Jag ryckte in för GFU:2 i februari 1983, och var klar med GFSU i maj 1984. Vår avslutande övning gjordes på Viråbasen strax norr om Stavsjö, och den fältveckan blev ett minne för livet. Tyvärr blev det inte mer arméflygande än så med Bulldogen för min del. Flygplantypen gick ur arméorganisationen ett par år senare, och istället skolades vi om till HKP 5B… inte fel det heller!

Rörlig klargöring på krigsbas

Vad gäller Wilhelm 70, som ni idag flyger som SE-MEK, så fanns den med oss under den här tiden. Jag hade förmånen att få flyga den totalt sex pass i grönkläder, bland annat hinderflygning och lågnavigeringar. Jag har inget minne av hur just det flygplanet var att jobba med, men rent allmänt var Bulldogen väldigt fin att flyga och den passade bra för de uppgifter den hade i arméflyget. Dessa flygningar som vi gjorde med Wilhelm 70 och syskonmaskinerna var nog bland de roligaste och mest spännande som jag fått uppleva i mitt flygarliv. Legal ”busflygning”, men ändå seriöst och med ett högt säkerhetstänk.

Hoppas ni är rädda om min gamle kompis, och får njuta av den i luften under många år till!

// Pelle Lindquist

Swedish Air Force Historic Flight

Någonstans i Sverige

2 reaktioner till “Arméns värnpliktiga flygförare och Wilhelm 70

  1. vi utbildade även hjälpmekaniker till teoretisk/praktisk nivå som luftfartsverket godkände.efter muck och 3års praktik fick dom civilt mekanikercert! så det fanns mycket kompetens på en artflygpluton.skyddsgruppen var överåriga självgående faskjägare!

    Gilla

    1. Det finns ju samma tankar inom Hemvärnsflyget. FFK har till och med en kurs för att utbilda mekaniker. https://ffk.se/kurser/. Men de civila underhållsreglerna ställer ofta till problem…

      Gilla

Lämna ett svar till mothermoo Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close