Personalflygklubbarnas historia

SE-KUB och SE-LAZ inför landning på Malmen. Foto TIFF 4-2013

Följande artikel skrevs som underlag till den Jubileumsskrift som togs fram i samband med firandet av Saab Safir 75 år. Den har även presenterats i SFF medlemstidning nr 5 – 2021. Underlaget till artikeln fick jag genom intervjuer av personer som var inblandade i födseln av bl.a. F3 VFK och FC FK.

Bakgrund

I samband med avvecklingen av SK 50 ur Flygvapnets organisation uppstod det tankar kring att nyttja dessa i civila flygklubbar i ”syfte att för anställda vid FV skapa en stimulerande, meningsfylld och utvecklande fritidsverksamhet med anknytning till FV”.

Kn Tommy Magnusson på Målflyg Malmen, skickade 15 mars 1988 en förfrågan till C F13 om möjligheten att få köpa loss Safirer och bilda flygklubbar. 1988-11-23 bildades F3 Flygklubb (ändrade 1992 namn till F3 Veteranflygklubb) som första personalflygklubb med Tommy som ordförande, Per Englund som vice ordförande och Michael Åström som sekreterare. Stadgar för klubben arbetades fram tillsammans med representanter för de blivande flygklubbarna på F 5 och F 16. Det diskuterades olika möjligheter att driva det tekniska underhållet på Safirerna. Det alternativ som initialt förespråkades var att bibehålla flygplanen på militära registret. Det senare beslutet från CFV blev dock att flygplanen skulle registreras civilt.

CFV – Chefen för Flygvapnet beslutade 29 juni 1989 att med stöd av förordningen SFS 1986:1111 ”om militär medverkan i civil verksamhet” att underlätta sådan verksamhet. Stöd skulle lämnas genom att CFV dels verkade för att ”försälja fpl SK 50B till flygklubbarna, dels erbjöd flygklubbarna viss reservdelsförsörjning utan kostnad samt möjlighet att inköpa bränsle och oljor till FV självkostnadspris”.

Initiala försök

Tre klubbar fick inleda en försöksverksamhet om två år:

  • F 3 Flygklubb vid F 13M Malmen, bildad 1988-11-23
  • Ärna Flygklubb vid F 16 Uppsala, bildad 1989-09-11
  • Ljungbyheds Aeronautiska Sällskap (LAS) vid F 5 Ljungbyhed, bildat 1990-05-19.

CFV gav i uppdrag åt FMV att utrangera sex stycken SK 50B och försälja dessa till ett symboliskt pris till de utvalda flygklubbarna. Vidare uppdrogs åt F 5 att ”till klubbarna, i mån av tillgång efter prioritering för FV behov, tillhandahålla reservdelar och utbytesenheter utan kostnad”.

Efter FMV hemställan 1989-12-29 till Regeringen medgavs FMV i regeringsbeslut 1990-05-23 att försälja sex stycken SK 50B till de tre klubbarna, se tabell 1.

Avtal mellan FMV och flygklubbarna om försäljning av två SK 50B till respektive klubb upprättades i juni 1990. I avtalet sattes ett försäljningspris på 100 kr samt att flygplanen disponerades till att börja med under två år. Därutöver stadgades att ”flygplanen framgent inte får överlåtas eller försäljas till annan organisation eller person utan FMV skriftliga medgivande samt att det ålåg klubbarna att svara för kostnaderna för civil registrering och de nödvändiga modifieringarna som erfordrades för civil flygning”.

Det sägs att en tanke bakom detta avtal var att säkerställa att Safirerna vid en eventuell beredskapshöjning skulle kunna återlämnas snabbt till Flygvapnet och åter nyttjas som sambandsflygplan.

F 3 VFK blev 1990-08-13 först ut med att få köpa SK 50 och 1990-10-24 så civilregistrerades SE-KUA och SE-KUB som de första civila Safirerna i Flygvapnets personalflygklubbar.

Tabell 1: SK 50B som såldes till de tre första personalflygklubbarna 1990/1991

Utvärdering av de två första åren

F 5, F 13M och F 16 genomförde en utvärdering av klubbarnas verksamhet under de första två åren.

Från F 5 rapporterade man att målsättningen uppfyllts. LAS hade då ett 50 tal medlemmar från skilda personalkategorier. Under det första verksamhetsåret hade ett flygtidsuttag på 600 tagits ut jämt fördelat mellan skol- och privatflygning. Ett 20-tal flygförare var utcheckade på SK 50B och ett 10-tal privatflygare var under utbildning.

F 3 VFK hade 17 medlemmar, varav 10 var/har blivit influgna på SK 50B. Under första året hade 170 flygtimmar tagits ut, huvudsakligen som privatflygning då flyglärare med civil behörighet saknades för skolning. För inflygning på SK 50B nyttjades civil flyglärare från Linköpings Flygklubb.

Ärna FK på F16 hade ett 60-tal medlemmar. Dels anställda vid F 16 samt med FV-anknytning vid myndigheter i Stockholm Under första året hade 420 flygtimmar tagits ut. 14 typinflygningar hade genomförts och skolning pågick med 13 elever och 8 elever hade påbörjat teoriutbildning i klubbens regi.

Utökning av antalet klubbar

Den positiva analysen av de två första årens verksamhet ledde till att CFV beslutade att fler flygklubbar kunde startas upp vid övriga flottiljer med samma villkor som de första tre. Ytterligare åtta SK 50B kunde tilldelas klubbarna, i slutändan blev det ett par till. Den 31 december 1992 utgick SK 50B/C helt ur krigsorganisationen och det blev då även möjligt att fördela ut ett antal SK 50C till klubbarna. De flesta klubbar fick i slutändan två SK 50B och en SK 50C, se tabell 1 och 2.

Allt som allt startades personalflygklubbar vid 11 flygflottiljer samt Försökscentralen på FMV vid Malmen. Klubbarna fick ett antal SK 50B/C som inte blev civilregistrerade utan kvarlåg i FV register (de vars civila registrering är inom parantes i tabell 2).

Tabell 2: SK 50B/C som såldes/tilldelades personalflygklubbarna under 90-talet

Safirparaplyet

F 5 i Ljungbyhed hade inledningsvis av CFV fått uppdraget att förse personalflygklubbarna med reservdelar till Safir.

Sommaren 1992 bildades på initiativ av F3 VFK en ”Flygvapenklubbarnas intresseförening”. Avsikten var att samordna den gemensamma ambitionen att hålla Safirerna i flygande skick. I den andan kom också föreningen, i samverkan med tekniska enheten vid F 5, att ta det samlade tekniska ansvaret och hantering av kvarvarande reservdelar och UE-enheter.

När F 5 lades ner 1998 och reservdelslagret på Ljungbyhed skulle tömmas kontaktade Mats Nordlund Sven-Göran Bertilsson på Flygkonsulterna i Malmö som var villiga att ta hand om materielen. Ett kontrakt togs fram där de tolv flygklubbarna i ”Safirparaplyet” kunde beställa reservdelar gratis. Resten kunde säljas till andra Safirägare och vinsten delas mellan klubbarna och Flygkonsulterna. Safirparaplyet registrerades 2003 som en ideell förening i Halmstad.

Hunterpiloten och åkaren Åke Sterner ställde upp med en trailer och allt fraktades ner till MFI: gamla lokaler i Malmö. På flygtekniska skolan i Västerås stod tre Safirer som fraktades ner till en potatiskällare i Skabersjö utanför Malmö. En såldes till Håkensen i Norge, en till museet på Österlen och den sista körde Åke till Aeroseum.

Klubbarnas uppgång och nedgång

Inledningsvis så hade de flesta personalflygklubbar en omfattande flygverksamhet. 1995 skrev Flygvapennytt en artikel om de olika klubbarna där man beskrev verksamheten i en klubb i norr och en i söder.

Frösö FK bildades 5 juni 1991. Klubbens medlemsantal växte på kort tid från ca 20 till 35. Ett avtal skrevs med Östersunds Flygklubb som genomförde praktisk flygutbildning i en Cessna 172. Teorikursen genomfördes i egen regi. Inflygning på Safir sköttes genom att chefen för helikoptergruppen, Kn Staffan Hådell fick civil behörighet att sköta detta. Ett femtontal medlemmar hade 1995 flugits in på Safir.

Vapnö FK bildades i februari 1992 och hade 1995 35 st medlemmar. Klubben fick ett gammalt hus i anslutning till hangar 83 på F 14 som klubbmedlemmar tillsammans med AMS i ordningställde till klubbhuset ”Pilagården” under 92-93. Klubbens skolchef hade samma befattning i Halmstad FK, varav klubben kunde skola elever under samma skoltillstånd. Under 1993 loggades 180 h på två maskiner och under 1994 drygt 300.

Den 22 april 1992 bildades på initiativ av flottiljchefen på F 7 Stig Abrahamsson Såtenäs FK. Klubben skulle även vara öppen för E1 personal i Göteborg. Den 3 juli hemställde man hos CFV att få köpa loss två stycken SK 50C och den HKP 2 som tillhörde F 7. Helikoptern hade använts som räddningshelikopter på F 7 och förvarades i en lada på flottiljområdet. Hemställan godkändes inte, men i stället fick FMV uppdrag att sälja en SK 50B till klubben. 1993 fick man även köpa en SK 50C. Ambitionen var att utbilda elever till A-cert, men ingen i klubben hade rätt att utbilda elever. I stället hänvisades medlemmarna till andra flygklubbar. Flottiljchefen hade upplåtit plats för klubben i Hangar 82 och 83, men klubben fick slutligen flytta från flottiljområdet 2015 till Hovby flygplats i Lidköping.

Safirerna flögs i klubbarnas regi, men användes också för FFK och brandövervakning. Kravet för detta var att de var normalklassade. Diskussioner hade initialt hållits med Transportstyrelsen och EAA om experimentklassning, det ansågs då inte vara möjligt eftersom typen var för vanlig och att den var fabrikstillverkad.

I mitten av 90-talet så började den ena flottiljen efter den andra att läggas ner. Dessutom så försvann ofta möjligheterna att köpa in bränsle och olja till Flygvapnets priser vilket resulterade att kostnaderna för flygningen steg kraftigt och då minskade snabbt antalet medlemmar. Även på de kvarvarande flottiljerna så försvårades klubbarnas verksamhet av miljötillstånd som begränsade flygning på kvällar och helger. För att minska på underhållskostnaderna så experimentklassades ett antal Safirer trots de initiala frågetecknen om detta var möjligt eller inte.

I samband med avvecklingen av Flygvapnets SK 61 ”Bulldog” år 2001 så diskuterades det om möjligheterna att även fördela ut dessa till personalflygklubbarna, men det ansågs vara för krångligt för klubbarna att driva dessa i civil regi. I stället så såldes de ut i klump till Ungern och Trafikflyghögskolan, TFHS i Lund. Den enda personalflygklubb som lyckades med att få nyttja en Bulldog var MVFK som i samarbete med Flygvapenmuseum renoverade SE-MEK (FV nr 61070) till luftvärdigt skick 2012. Flygplanet hade tidigare nyttjats av Armén och som efter det använts som utbildningsobjekt för blivande flygtekniker på Anders Ljungstedska skolan i Linköping.

Genom åren har ett antal ”Safir & MFI” träffar arrangerats där klubbarna har kunnat diskutera gemensamma frågor. Även utländska Safirägare har bjudits in till dessa träffar. Vid ett flertal tillfällen har det genomförts formationsflygningar med ett större antal Safirer. 1995 genomfördes en Safirträff i Halmstad med 35 st deltagande Safirer. Den senaste Safirträffen hölls i Linköping 2019. Där fick deltagarna bl.a. lyssna på ett trevligt föredrag av Eric von Rosen om sin far Carl-Gustaf von Rosen. Tyvärr så innebar Covid19 att 2020 års träff fick ställas in.

Under åren har två haverier med dödlig utgång inträffat i klubbarnas verksamhet. SE-KZZ flög den 1 mars 1997 in i en kraftledning över ån Lagan. Föraren och en värnpliktig passagerare omkom. SE-KVZ störtade efter motorstörningar under en flygdag på F 15 i Söderhamn den 1 juni 2013 varvid föraren omkom.

En del klubbar har överlevt i mer eller mindre helt civil verksamhet frånkopplad från flottiljerna. Ett antal Safirer från de klubbar som avvecklade sin verksamhet har sålts ut på civila marknaden. I Linköping slogs den 6 september 2009 de bägge klubbarna på Malmen, F3 VFK och FC FK ihop till en gemensam flygklubb MVFK – Malmens Veteranflygklubb. 2014 ändrades MVFK stadgar för att även medge personal från Saab att bli klubbmedlemmar. Till slut fick även MVFK lämna Malmen och håller numera till på Saabfältet i Linköping.

Den 6 maj 2020 kom slutligen ett beslut från FMV att det inte längre fanns några begränsningar i klubbarnas möjligheter att avvara flygplanen. I och med detta kan man säga att de sista banden till ursprunget i Flygvapnets personalklubbar har klippts av. Det positiva resultatet av detta är dock att ett antal SK 50B/C Safir har kunnat säljas till externa aktörer som avser att renovera dem till flygande skick. Medlemmarna i de kvarvarande klubbarna kan också satsa egna pengar för att renovera de kvarvarande maskinerna. Förhoppnings kommer det att inom några år att leda till fler Safirer i luften igen. Utmaningen för fortsatt drift av Safirer är framför allt motorer och propellrar, men det finns planer bland kreativa Safirägare att finna lösningar även på detta. En lösning (om än tråkig) kan vara att modifiera B/C Safirer till D-Safir med 4-cylindrig Lycoming O-360. KFF – Kungliga Flygförvaltningen förberedde detta en gång i tiden genom att anskaffa ett antal modifieringspaket.

Summering

Fyllde personalflygklubbarna sin tänkta funktion? Svaret på den frågan är inledningsvis ja. Många Flygvapenanställda fick möjlighet att vid sidan av sitt arbete umgås mellan yrkesgrupperna vilket nog ökade förståelsen för varandras arbeten. Det skapade en sammanhållning som nog också ledde till större trivsel och minskade avgångar. Tyvärr så försvann gradvis kopplingen till Flygvapnet och i slutändan blev de personalklubbar som överlevde civila veteranflygklubbar.

En av de största effekterna av personalflygklubbarna i Flygvapnet var nog att många Safirer bibehölls i flygande skick i Sverige. Alternativet hade annars varit en utförsäljning liknande SK 61 Bulldog där de flesta försvann utomlands. Safiren har som grundskolflygplan för många militära och civila piloter dessutom fått en kultstatus i svensk flyghistoria på samma sätt som Piper Cub fick efter andra världskriget när militära flygplan bl.a. genom Ahrenbergs försorg såldes till civila flygklubbar i Sverige och skapade möjlighet till kraftig expansion av privatflyget i Sverige. På senare år har bl.a. Team 50 genomfört många fina uppvisningar med Safirer som började sitt civila liv som flygplan i någon av landets personalflygklubbar.

Framtiden?

Det har varit många inlägg i debatten de senaste åren om svårigheten att rekrytera personal till Försvarsmakten. Både Flygvapnet och FFK bedriver flygverksamhet med ungdomar där man tar hjälp av de civila flygklubbarna, som även de har svårt att överleva. Förr i tiden sponsrade Flygvapnet utbildning av ungdomar till C-diplom och en del segelflygklubbar blev t o m sponsrade för anskaffning av flygplan. Även FFK har på senare år köpt in en egen PA-28. Vore det inte en bra lösning att Försvarsmakten går ut med liknande sponsring av civila flygklubbar och anskaffar ett antal flygplan som skulle kunna användas för ungdomsutbildning, FFK hemvärnsflygning och brandflyg? Kanske även en framtida flygutbildningslösning där militära piloter startar med PPL/IR i en civil flygskola för att sedan gå vidare med militär utbildning på mer avancerade (och dyrare) flygplanstyper? Ett ökat flygintresse bland ungdomar och personal i Flygvapnet borde leda till förbättrad rekrytering samt att den personal man redan har stannar kvar i Flygvapnet.

Referenser:

Ref. 1 ”CFV stöd till särskilda flygklubbar – resultatet av försöksverksamhet och CFV fortsatta stöd.”, CFV 730:60048, 1992-01-10

Ref. 2 http://flygplanshistorik.se/index.htm?s=sk50/sk50sam.htm

Ref. 3 https://forum.flyghistoria.org/viewforum.php?f=46

3 reaktioner till “Personalflygklubbarnas historia

  1. Peter Lundgren 13 Jan 2022 — 11:45 e m

    Mycket bra och stringent information!

    Gilla

  2. Sven Hugosson 14 Jan 2022 — 9:03 f m

    Jag var medlem i F16- klunben men hann aldrig flyga in mig. Bra idé att utveckla FFKs ungdomsverksamhet i samarbete med FV, för rekrytering till såväl FFK som FV. FFK bildades en gång som en del av KSAK och byggde på flygklubbarnas resurser.

    Gilla

  3. FD Safirflygare 16 Jan 2022 — 8:05 e m

    Uppgiften ”Föraren och en värnpliktig passagerare omkom” angående SE-KZZ stämmer inte. Den värnpliktig som var med från Ronneby stod på marken i Halmstad när flygplanet kraschade i Lagan. Det framgår här https://www.havkom.se/assets/reports/Swedish/c1998_2.pdf och här https://forum.flyghistoria.org/download/file.php?id=10883&mode=view

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta:
search previous next tag category expand menu location phone mail time cart zoom edit close